Har förväntningarna blivit en del av leveransen?
Knappast någon kunde undgå att Kiss var i stan. I kvällspressen kunde läsa om deras ankomst för en vecka sedan. Därefter var det intervjuer, fester, kaos på hotell, i trafiken (i en Batmobil!) och på Café Opera. I lördags var tunnelbanan och stora delar av Östermalm belägrade av sminkade 20-årignar (och ibland deras föräldrar..). Pubarna spelade Kiss-musik. Endast. Till slut var det dags för själva koncerten. Dagen efter var det recensioner i tidningar och på webben fanns det filmklipp från koncerten, backstage, intervjuer m m. Facebook och Kiss Army hade material för underhållning i timmar. T o m TV4 sporten hade Kiss-tema i ”kanon eller kalkon”.
Oavsett musiksmak finns det en del att lära. ”Produkten” var alltså egentligen endast en koncert på 2,5 timmar. Upplevelsen blev ett veckolångt skådespel. En folkfest. (Eller kanske en maskerad?…)
DN konstaterar i första stycket i sin recension att En Kisskonsert är lite som att gå på maskerad och fenomenet känns typiskt för vårt förväntningssamhälle, där halva upplevelsen förläggs till uppladdningen.http://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/kiss-pa-stadion-i-stockholm-1.1121261. Men gäller det verkligen bara en Kiss-koncert? Den som just slagit till på en ny bil, är väl också många gånger fylld av spänd förväntan på leveransen? Borde inte han eller hon kunna få ta del av en ”uppladdnings-upplevelse”? Följa hur just min bil blir till? Få del av lite ”backstage material”? Var är uppladdningen?
Vid närmare eftertanke gäller det förmodligen en rad produkter och tjänster. Vi har tydligen mycket att lära av (vissa) rockgrupper.
